Idag är det ett år och en månad sedan jag kom på idén om Millencolin Music Prize. Så här skrev jag då: ”Just hemkommen från en lysande Millencolin-konsert på ett utsålt Conventum konstaterar jag – än en gång – att vi lär ha svårt att hitta några bättre ambassadörer för Örebro än dessa glada världstjärnor.” Och sedan fortsatte jag: ”Varför inte instifta ett hederspris, “Millencolins musik-stipendium”, som ges till en grupp eller artist som genom sin musik marknadsför Örebro!”
Ett år (och en månad) är ibland kort tid och ibland lång tid. Men i den kommunala organisationen vill jag nog påstå att ett år är rätt kort tid från lanseringen av en idé till genomförandet. Själva beslutet om priset fattades den 13 september och snart börjar nomineringsprocessen. Syftet är att priset ska uppmärksamma någon eller några som gjort insatser i musiklivet i Örebro och som därigenom bidragit till att marknadsföra Örebro och det första priset kommer att delas ut i januari (vilket är lite smolk i glädjebägaren, vid årsskiftet avgår jag nämligen som ordförande i Kultur- och medborgarnämnden eftersom det blivit maktskifte – extra jobbigt är det ju att de borgerliga partierna var emot priset och alltså ändå får dela ut det…). Men för musiklivet i Örebro tror jag att det kan bli viktigt. Och självklart är jag både nöjd och stolt över att jag varit med att skapa detta pris.

I år fick Eva Ahrenmalm Örebro kommuns hederspris till Hjalmar Bergmans minne. Det var hög tid kan man säga, hon har tidigare fått NAs kulturpris (1990) och kommunens arbetsstipendium till Hjalmar Bergmans minne. Så i år fick hon alltså själva hederspriset.
Jag överlämnade diplom, plakett och blomma (checken fick hon i torsdags när vi överraskade henne på Martin Mutters show ”Utan Skyddsnät”) i söndags som en del i programmet när Hjalmar Bergmanmuséet invigdes i Wadköping. Ungefär så här sa jag (lite utvecklat här):
Konsten och kulturen ska få oss att reflektera, att pröva nya tankar och våga pröva nya vägar. Som Johan Hirschfeldt (han hade tidigare invigt museet) sa om Hjalmar Bergman vi roas, oroas och förvånas.
Med Eva Ahrenmalm har Martin Mutter utvecklats till en mycket kvalificeras kraft som sätter igång förändring och utveckling. Många har exempelvis varit med om Martin Mutters forumteater då arbetsplatser får möjlighet att diskutera allt från missbruk till arbetsplatsrelaterade problem och annat som har med jobbet att göra.
Men det är framförallt barn och ungdomsteatern som gör Martin Mutter så speciella. Det är de många fantastiska barn- och ungdomsföreställningarna som gör att Örebro kommun ger ett årligt bidrag och det är föreställningar – och diskussioner – på skolorna i Örebro som sätter störst spår.
För Martin Mutter skapar diskussioner och hjälper barn och ungdomar att sätta ord på sina tankar. ”Zapp” handlar om drömmar och tankar om framtiden, ”(o)synlig” spelades för tjejer på högstadiet och skapade diskussioner om olikheter och likheter, rädslor och synen på sig själv. I ”Kissa kors” var det könsrollerna och ”tjejigt” och ”killigt” som var i fokus och i ”Zeina och Nalle” var det kulturkrockar och kärlek.
Efter en av föreställningarna ringde en lärare från en skola och tyckte att det kanske kunde räcka med diskussioner om könsroller och sådant och frågade om de inte ”kunde spela något om prinsessor och så”. Det kunde de inte (fast i sagoberättaruppsättningen om ”prinsessan på ärten” fick kanske någon lite av sitt lystmäte…) För Martin Mutter vill hjälpa oss att fundera vidare. Och varför skulle inte det gällar för barn och ungdomar också? Varför ska inte barn och unga roas, oroas och utveckla sina tankar?
Barnen lever också i en värld med könsroller, prestationspress, utanförskap och annat som ibland får oss vuxna att må dåligt. Hjalmar Bergman skriver i ”Clownen Jac” om ”cirkussamhället” där vi ”spelar våra roller”, som Gunnar Uddén läste tidigare (han framförde ”Clownens katekes”). Bör inte även barnen få hjälp att bearbeta detta?
Vi tycker att Eva Ahrenmalm är väl värd årets hederspris till Hjalmar Bergmans minne. Och så här låter motiveringen: ”Hederspriset till Hjalmar Bergmans minne 2006 har tilldelats Eva Ahrenmalm för hennes insatser som skådespelerska och konstnärlig ledare för den fria teatergruppen Martin Mutter. Eva har genom sitt konstnärskap bidragit till en utveckling och vitalisering av kulturlivet i Örebro. Med konstnärligt utomordentlig kraft, outsinlig energi, stark vilja och stort mod har Eva utvecklat både sig själv och Teater Martin Mutter till en utmanande kulturell kraft som roar och oroar, älskar och utmanar sin publik och berikar Örebro som kulturstad.”

Hur gör vi Örebro till en bättre stad för ungdomar och för ung kultur? Ja, fråga inte de borgerliga partierna för de verkar inte bry sig. De förstår nog inte ens frågan… Några exempel:
1. Socialdemokraterna, vänsterpartiet och miljöpartiet har i Kultur- och medborgarnämnden fattat beslut om att införa Ung Peng så att örebroare mellan 13 och 24 år kan få små bidrag, efter snabba besked, för att genomföra kultur- eller nöjesarrangemang. I augusti fattade vi beslut om att öka summan för Ung Peng med 100 000 kronor. De borgerliga partierna röstade emot.
2. I november 2005 beslutade vi satsa mer än en miljon kronor som går till föreningen Kulturhuset i Örebro för att Örebro äntligen ska få ett ”ungdomens hus” (fast för alla åldrar) i gamla Folkets Hus. De borgerliga partierna (minus centerpartiets representant) röstade emot.
3. Den 13 september beslutade vi att skapa ett nytt pris, Millencolin Music Prize, som förhoppningsvis ska delas ut för första gången redan i höst till någon eller några som gjort insatser i musiklivet i Örebro och som därigenom bidragit till att marknadsföra Örebro (tjänstemännen har redan hittat en intresserad arrangör). Läs om ursprungsidén här. Och mer här. De borgerliga partierna röstade emot.
4. För övrigt beslutade vi i augusti även att utöka idén bakom Ung Peng så att även de över 25 år kan söka. Vi beslutade om ”Snabb peng” som gör att alla örebroare kan få små bidrag, efter snabba besked, för att genomföra kultur- eller nöjesarrangemang. Självklart röstade de borgerliga partierna emot även detta.
Det finns mycket att göra för att göra Örebro till en bättre stad för ungdomar och för ung kultur. Vi vill fortsätta arbetet. Om du vill att arbetet ska fortsätta bör du nog fundera på hur du röstar på söndag.

Tobias (som vanligt med kloka kommentarer) påpekar att det varit lite mycket sport på senare tid. Han har självklart rätt och faktum är ju att ikväll finns något otroligt stort att skriva om: på tisdagskvällen bildades Föreningen Kulturhuset i Örebro, ett antal medlemmar skrevs in och en styrelse valdes.
Kvällens möte (jag var mötesordförande och klubbade de historiska besluten!) innebär givetvis inte slutet på den långa processen med att skapa ett levande hus för kultur och nöje i Folkets Hus, men det var ett otroligt betydelsefullt möte som hölls. Nu finns en förening på allvar och inom kort kan vi sätta oss ner och diskutera ett kommande avtal för verksamheten i huset. Då kan jag helt och hållet återta rollen som ordförande i Kultur- och medborgarnämnden, som vill skriva avtal med en förening som på egen hand driver verksamheten. Min roll hittills har varit något splittrad: eller vad sägs om att ta initiativet till ett möte för att bilda en förening som i kommande diskussioner ska utgöra motpart vid avtalsdiskussioner…

Nåväl. Erik Silfversten valdes som ordförande i föreningen och styrelsen i övrigt består av idel stabilt och klokt folk. Det kommer helt enkelt att bli otroligt bra verksamhet i huset (vad det ska heta ska bestämmas efter en namntävling) och jag vet att vi är många som egentligen kände för att fira ordentligt när vi kom hem på tisdagskvällen (Ulf Lindin och Christer Moll på Kultur- och medborgarförvaltningen har exempelvis drivit den här idén lääänge, liksom många andra). Känns kort sagt rätt bra ikväll.

Så roligt att läsa ett engagerat och entusiastiskt reportage om den jätteuppsättning av Alice i underlandet som örebroarna kan se i helgen.
Så jättetrist att NA inte förmår ge en ärlig (men positiv) bild av kommunens stöd till verksamheten. Så här skriver NA: ” I Örebro kommuns kulturpolitiska program står det att verksamhet för barn och ungdomar är prioriterad. ”Alice i Underlandet” borde vara ett projekt i politikernas smak. Men producenten Robin är besviken.
– Jag tycker inte att verkligheten stämmer överens med det kulturpolitiska programmet.”
Jag smsade i morse och frågade Robin om han inte tycker att kommunens bidrag på 100 000 var värt att uppmärksamma, han svarade: ”Vi sa det till dom men na måste ha valt att inte ta med det.”
Jag tycker att ett bidrag på 100 000 kronor (av en budget på 160 000 kronor) är ganska rejält och visar att vi prioriterar verksamhet för barn och ungdomar. Trist att NA inte vill berätta det. Men det är klart: man måste ju bevara bilden av onda politikerna som inte bryr sig om unga… För hur ska vi annars kunna få fler engagerade…

Jag mailade NAs chefredaktör, Ulf Johansson. Så här skrev jag:
”Hej igen
Vi träffades när du pratade på ”Rätt att rösta”-seminariet i Vivalla i början av mars och jag mailade till dig efter det (apropå NAs felaktiga vinkel som – tvärtemot vad den undersökning som citerades sa – påstod att politiker hetsar fram larmrapporter..).

Idag blev jag rätt upprörd när jag läste i NA om Alice i underlandet. Jag blev självklart först jätteglad: vad roligt att NA uppmärksammar denna jätteuppsättning och berättar om det engagemang som alla dessa unga satsat. Det som var så trist var att ni verkligen anstränger er för att framställa allt kommunen gör som dåligt.

Denna uppsättning har fått ett stort bidrag från kommunen: 100 000 kronor av de 160 000 som de omsätter kommer från Örebro kommun (det är ytterst sällan vi ger så mycket pengar till en enskild uppsättning med endast två föreställningar). Ändå väljer reportern (jag hittar ingen mailadress till Johanna Berglund) att beskriva det så här:
” I Örebro kommuns kulturpolitiska program står det att verksamhet för barn och ungdomar är prioriterad. “Alice i Underlandet” borde vara ett projekt i politikernas smak. Men producenten Robin är besviken.
– Jag tycker inte att verkligheten stämmer överens med det kulturpolitiska programmet.”

Enligt Robin berättade han för reportern om bidraget. Men som av en händelse kom det inte med i artikeln… Och jag förstår varför: det hade ju spräckt tesen om att kommunens politiker inte prioriterar barn och unga. Sanningen är annars att vår nämnd är en av de nämnder som mest konsekvent prioriterat bort kultur för vuxna för att kunna satsa på kultur för barn och unga (vilket vi då och då kritiseras för på kultursidorna…).

Så, apropå diskussionen i Vivalla: tycker du verkligen att det där är ett korrekt sätt att beskriva vad kommunen stöder – och tror du att det uppmuntrar fler unga att engagera sig i politiken? För varför ska någon engagera sig i politiken när man ändå inte bryr sig om unga och inte ens bryr sig om de program man antar?

mvh
Björn Sundin

I måndags följde Tvärsnytt åter upp frågan om ett ”konstråd” i Örebro. Diskussionen började (eller tog fart) i samband med att Ronnie Petersson-statyn invigdes för drygt tre år sedan. Det fanns då stor kritik mot att privata intressenter fick resa en staty utan en mer omfattande demokratisk process. Å andra sidan fanns också många som tyckte att det var helt självklart att Örebro skulle ha en staty över en av stadens största söner.
Sedan dess har frågan om ett ”konstråd” diskuterats – mer eller mindre aktivt. Det är visserligen inte riktigt sant (som Tvärsnytt sa) att Örebro ”beslutat” att skapa ett konstråd, men det är helt korrekt att vi diskuterat frågan under många år. Det som gör att det ”drar ut på tiden” är att vi inte tycker att frågan är så enkel.
För å ena sidan så behövs det former för djupare diskussioner om hur staden ska se ut – vem som helst ska inte hur som helst kunna förändra den gemensamma miljön utan några gemensamma diskussioner.
Å andra sidan är åtminstone jag inte så intresserad av att skapa ett ”konstråd” som bara består av konstexperter.
Jag – och de andra i majoritetsgruppen i Kultur- och medborgarnämnden (s, v och mp) skulle helst se en lösning där man både får med experterna och vanliga örebroare. Men hur detta ska gå till har vi inte riktigt lyckats komma fram till än. Men kanske har du idéer? Hör av dig!