Kategoriarkiv: Kultur och nöje

(s) styr Örebro kommun (enligt kulturministern)

Två frågor: skäms moderaterna i Örebro för det de gör: sprider de helt enkelt ut att det är (s) som styr? Eller har kulturministern verkligen så dålig koll på rikets sjunde största stad? Så här sa kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth (m) i dagens interpellationsdebatt i riksdagen (på en fråga om det var i linje med regeringens politik att hela kultursektorn ska privatiseras och utsättas för marknadskonkurrens): ”Örebro – känner jag inte till, men jag undrar är det inte socialdemokratiskt styre i Örebro, så om de har utmaningsrätt på alla områden får väl Margareta Israelsson ta med sina partifränder där nere” Och för att kalla Örebro för ”där nere” ska man vara väldigt rotad på Öfvre Östermalm…

Välförtjänt historisk vinnare av Millencolin Music Prize

Det är inte alla som har förmånen att kunna peka på tydliga och konkreta resultat av sitt politiska arbete: för de allra flesta handlar det om vardagsslit som inte uppmärksammas alls. Men eftersom jag hade förmånen att fram till årsskiftet vara ordförande i Kultur- och medborgarnämnden i Örebro hade jag också goda förutsättningar att visa att politik leder till resultat. I lördags blev det tydligt, och det var inte bara Andreas Skogmo som hade nära till tårarna… Och ska jag vara ärlig trodde jag nog inte att den där idén hösten 2005 skulle leda så långt… (här kan du följa prisets tillkomst).

I lördags utsågs alltså historiens första vinnare av Millencolin Music Prize vid en fantastiskt trevlig och välarrangerad gala på Satin (tack Mudda och ni andra!). Andreas Skogmo och Districh 19 vann i konkurrens med Martin Stenmarck, Bo Saf och gruppen Witchcraft. Skogmo är en mycket välförtjänt vinnare: han har både lyckats skapa otroligt engagemang i Örebro och göra staden känd i omvärlden (ja, faktiskt i hela världen). Övriga nominerade har lyckats med en av de två sakerna (Bo Saf har exempelvis gjort ett enormt jobb med att stödja rockscenen i Örebro men är inte så känd i resten av landet).

Och visst känns det lite kluvet (jag hade gärna delat ut priset själv), men mest är jag bara så glad. Den tidigare majoriteten i Kultur- och medborgarnämnden (s, v, mp) lyckades skapa ett pris som inte bara kommer att betyda mycket för dem som nomineras och den som vinner: det visar också att Örebro kommun förstår att kulturlivet förnyas och att det görs enorma insatser som många aldrig ser. Dessutom är det viktigt att visa att Örebro är stolta över sin största musikexport någonsin: Millencolin är större än de flesta förstår. När Millencolin skriver om priset på sin hemsida sprids det över världen.

Millencolin Music Prize – ett år efteråt

Idag är det ett år och en månad sedan jag kom på idén om Millencolin Music Prize. Så här skrev jag då: ”Just hemkommen från en lysande Millencolin-konsert på ett utsålt Conventum konstaterar jag – än en gång – att vi lär ha svårt att hitta några bättre ambassadörer för Örebro än dessa glada världstjärnor.” Och sedan fortsatte jag: ”Varför inte instifta ett hederspris, “Millencolins musik-stipendium”, som ges till en grupp eller artist som genom sin musik marknadsför Örebro!”
Ett år (och en månad) är ibland kort tid och ibland lång tid. Men i den kommunala organisationen vill jag nog påstå att ett år är rätt kort tid från lanseringen av en idé till genomförandet. Själva beslutet om priset fattades den 13 september och snart börjar nomineringsprocessen. Syftet är att priset ska uppmärksamma någon eller några som gjort insatser i musiklivet i Örebro och som därigenom bidragit till att marknadsföra Örebro och det första priset kommer att delas ut i januari (vilket är lite smolk i glädjebägaren, vid årsskiftet avgår jag nämligen som ordförande i Kultur- och medborgarnämnden eftersom det blivit maktskifte – extra jobbigt är det ju att de borgerliga partierna var emot priset och alltså ändå får dela ut det…). Men för musiklivet i Örebro tror jag att det kan bli viktigt. Och självklart är jag både nöjd och stolt över att jag varit med att skapa detta pris.

Välmeriterad pristagare

I år fick Eva Ahrenmalm Örebro kommuns hederspris till Hjalmar Bergmans minne. Det var hög tid kan man säga, hon har tidigare fått NAs kulturpris (1990) och kommunens arbetsstipendium till Hjalmar Bergmans minne. Så i år fick hon alltså själva hederspriset.
Jag överlämnade diplom, plakett och blomma (checken fick hon i torsdags när vi överraskade henne på Martin Mutters show ”Utan Skyddsnät”) i söndags som en del i programmet när Hjalmar Bergmanmuséet invigdes i Wadköping. Ungefär så här sa jag (lite utvecklat här):
Konsten och kulturen ska få oss att reflektera, att pröva nya tankar och våga pröva nya vägar. Som Johan Hirschfeldt (han hade tidigare invigt museet) sa om Hjalmar Bergman vi roas, oroas och förvånas.
Med Eva Ahrenmalm har Martin Mutter utvecklats till en mycket kvalificeras kraft som sätter igång förändring och utveckling. Många har exempelvis varit med om Martin Mutters forumteater då arbetsplatser får möjlighet att diskutera allt från missbruk till arbetsplatsrelaterade problem och annat som har med jobbet att göra.
Men det är framförallt barn och ungdomsteatern som gör Martin Mutter så speciella. Det är de många fantastiska barn- och ungdomsföreställningarna som gör att Örebro kommun ger ett årligt bidrag och det är föreställningar – och diskussioner – på skolorna i Örebro som sätter störst spår.
För Martin Mutter skapar diskussioner och hjälper barn och ungdomar att sätta ord på sina tankar. ”Zapp” handlar om drömmar och tankar om framtiden, ”(o)synlig” spelades för tjejer på högstadiet och skapade diskussioner om olikheter och likheter, rädslor och synen på sig själv. I ”Kissa kors” var det könsrollerna och ”tjejigt” och ”killigt” som var i fokus och i ”Zeina och Nalle” var det kulturkrockar och kärlek.
Efter en av föreställningarna ringde en lärare från en skola och tyckte att det kanske kunde räcka med diskussioner om könsroller och sådant och frågade om de inte ”kunde spela något om prinsessor och så”. Det kunde de inte (fast i sagoberättaruppsättningen om ”prinsessan på ärten” fick kanske någon lite av sitt lystmäte…) För Martin Mutter vill hjälpa oss att fundera vidare. Och varför skulle inte det gällar för barn och ungdomar också? Varför ska inte barn och unga roas, oroas och utveckla sina tankar?
Barnen lever också i en värld med könsroller, prestationspress, utanförskap och annat som ibland får oss vuxna att må dåligt. Hjalmar Bergman skriver i ”Clownen Jac” om ”cirkussamhället” där vi ”spelar våra roller”, som Gunnar Uddén läste tidigare (han framförde ”Clownens katekes”). Bör inte även barnen få hjälp att bearbeta detta?
Vi tycker att Eva Ahrenmalm är väl värd årets hederspris till Hjalmar Bergmans minne. Och så här låter motiveringen: ”Hederspriset till Hjalmar Bergmans minne 2006 har tilldelats Eva Ahrenmalm för hennes insatser som skådespelerska och konstnärlig ledare för den fria teatergruppen Martin Mutter. Eva har genom sitt konstnärskap bidragit till en utveckling och vitalisering av kulturlivet i Örebro. Med konstnärligt utomordentlig kraft, outsinlig energi, stark vilja och stort mod har Eva utvecklat både sig själv och Teater Martin Mutter till en utmanande kulturell kraft som roar och oroar, älskar och utmanar sin publik och berikar Örebro som kulturstad.”

De borgerliga partierna säger nej. Nej. Nej.

Hur gör vi Örebro till en bättre stad för ungdomar och för ung kultur? Ja, fråga inte de borgerliga partierna för de verkar inte bry sig. De förstår nog inte ens frågan… Några exempel:
1. Socialdemokraterna, vänsterpartiet och miljöpartiet har i Kultur- och medborgarnämnden fattat beslut om att införa Ung Peng så att örebroare mellan 13 och 24 år kan få små bidrag, efter snabba besked, för att genomföra kultur- eller nöjesarrangemang. I augusti fattade vi beslut om att öka summan för Ung Peng med 100 000 kronor. De borgerliga partierna röstade emot.
2. I november 2005 beslutade vi satsa mer än en miljon kronor som går till föreningen Kulturhuset i Örebro för att Örebro äntligen ska få ett ”ungdomens hus” (fast för alla åldrar) i gamla Folkets Hus. De borgerliga partierna (minus centerpartiets representant) röstade emot.
3. Den 13 september beslutade vi att skapa ett nytt pris, Millencolin Music Prize, som förhoppningsvis ska delas ut för första gången redan i höst till någon eller några som gjort insatser i musiklivet i Örebro och som därigenom bidragit till att marknadsföra Örebro (tjänstemännen har redan hittat en intresserad arrangör). Läs om ursprungsidén här. Och mer här. De borgerliga partierna röstade emot.
4. För övrigt beslutade vi i augusti även att utöka idén bakom Ung Peng så att även de över 25 år kan söka. Vi beslutade om ”Snabb peng” som gör att alla örebroare kan få små bidrag, efter snabba besked, för att genomföra kultur- eller nöjesarrangemang. Självklart röstade de borgerliga partierna emot även detta.
Det finns mycket att göra för att göra Örebro till en bättre stad för ungdomar och för ung kultur. Vi vill fortsätta arbetet. Om du vill att arbetet ska fortsätta bör du nog fundera på hur du röstar på söndag.

Nu blir ”Millencolin Music Prize” verklighet!

I programbladet för ”Where the action is” berättar Millencolin (som jag skulle ha sett i Örebro i söndags om det inte varit för att någon genom att bryta sig in i bilen fick mig kvar i Stockholm så jag kom när de spelat halva konserten) att Örebro vill instifta ett pris i deras namn. De menar för övrigt att mer måste göras för musikscenen i Örebro (och det har de rätt i, lyckligtvis är mycket på gång) och det kändes rätt bra att två dagar efter spelningen i Örebro få sätta upp frågan om ”Millencolin Music Prize” på dagordningen för nästa sammanträde med Kultur- och medborgarnämnden.
Jag skrev om min idé till priset på den här bloggen efter Millencolins spelning i Conventum i oktober förra året och i november fattade nämnden beslut om att ge förvaltningen i uppdrag att utreda frågan vidare. Det har de (Christer Moll) gjort nu (läs handlingen här) och han och jag har under försommaren träffat Millencolin två gånger och vid en av träffarna var även NAs ledning med. Och nu går vi vidare!
Förslaget är att vi avsätter 75 000 kronor för priset och att huvuddelen av den summan går till det arrangemang då priset ska delas ut. Det vi diskuterat med Millencolin (och NA) är att dela ut priset under senhösten/vintern vid en ”gala” i Örebro där både något etablerat band och flera oetablerade band kan spela. Vår förhoppning är att vi på det sättet ska starta en årligt återkommande musikgala med eftertraktade biljetter där man dels uppmärksammar Örebroband som slagit igenom och är goda ambassadörer för Örebro och att man dels ger band på frammarsch en årlig chans att göra en spelning inför en större publik.
Nästa sammanträde med Kultur- och medborgarnämnden är den 16 augusti och förhoppningsvis går vi då vidare med idén. Kanske väntar vi med att fatta det avgörande beslutet till septembermötet (ledamöterna i nämnden kan vilja ha lite mer tid på sig för att fundera igenom frågan).

Historisk kväll – Föreningen Kulturhuset i Örebro bildad

Tobias (som vanligt med kloka kommentarer) påpekar att det varit lite mycket sport på senare tid. Han har självklart rätt och faktum är ju att ikväll finns något otroligt stort att skriva om: på tisdagskvällen bildades Föreningen Kulturhuset i Örebro, ett antal medlemmar skrevs in och en styrelse valdes.
Kvällens möte (jag var mötesordförande och klubbade de historiska besluten!) innebär givetvis inte slutet på den långa processen med att skapa ett levande hus för kultur och nöje i Folkets Hus, men det var ett otroligt betydelsefullt möte som hölls. Nu finns en förening på allvar och inom kort kan vi sätta oss ner och diskutera ett kommande avtal för verksamheten i huset. Då kan jag helt och hållet återta rollen som ordförande i Kultur- och medborgarnämnden, som vill skriva avtal med en förening som på egen hand driver verksamheten. Min roll hittills har varit något splittrad: eller vad sägs om att ta initiativet till ett möte för att bilda en förening som i kommande diskussioner ska utgöra motpart vid avtalsdiskussioner

Nåväl. Erik Silfversten valdes som ordförande i föreningen och styrelsen i övrigt består av idel stabilt och klokt folk. Det kommer helt enkelt att bli otroligt bra verksamhet i huset (vad det ska heta ska bestämmas efter en namntävling) och jag vet att vi är många som egentligen kände för att fira ordentligt när vi kom hem på tisdagskvällen (Ulf Lindin och Christer Moll på Kultur- och medborgarförvaltningen har exempelvis drivit den här idén lääänge, liksom många andra). Känns kort sagt rätt bra ikväll.

Är det Nerikes Elände tidningen heter?

Så roligt att läsa ett engagerat och entusiastiskt reportage om den jätteuppsättning av Alice i underlandet som örebroarna kan se i helgen.
Så jättetrist att NA inte förmår ge en ärlig (men positiv) bild av kommunens stöd till verksamheten. Så här skriver NA: ” I Örebro kommuns kulturpolitiska program står det att verksamhet för barn och ungdomar är prioriterad. ”Alice i Underlandet” borde vara ett projekt i politikernas smak. Men producenten Robin är besviken.
– Jag tycker inte att verkligheten stämmer överens med det kulturpolitiska programmet.”
Jag smsade i morse och frågade Robin om han inte tycker att kommunens bidrag på 100 000 var värt att uppmärksamma, han svarade: ”Vi sa det till dom men na måste ha valt att inte ta med det.”
Jag tycker att ett bidrag på 100 000 kronor (av en budget på 160 000 kronor) är ganska rejält och visar att vi prioriterar verksamhet för barn och ungdomar. Trist att NA inte vill berätta det. Men det är klart: man måste ju bevara bilden av onda politikerna som inte bryr sig om unga… För hur ska vi annars kunna få fler engagerade…

Jag mailade NAs chefredaktör, Ulf Johansson. Så här skrev jag:
”Hej igen
Vi träffades när du pratade på ”Rätt att rösta”-seminariet i Vivalla i början av mars och jag mailade till dig efter det (apropå NAs felaktiga vinkel som – tvärtemot vad den undersökning som citerades sa – påstod att politiker hetsar fram larmrapporter..).

Idag blev jag rätt upprörd när jag läste i NA om Alice i underlandet. Jag blev självklart först jätteglad: vad roligt att NA uppmärksammar denna jätteuppsättning och berättar om det engagemang som alla dessa unga satsat. Det som var så trist var att ni verkligen anstränger er för att framställa allt kommunen gör som dåligt.

Denna uppsättning har fått ett stort bidrag från kommunen: 100 000 kronor av de 160 000 som de omsätter kommer från Örebro kommun (det är ytterst sällan vi ger så mycket pengar till en enskild uppsättning med endast två föreställningar). Ändå väljer reportern (jag hittar ingen mailadress till Johanna Berglund) att beskriva det så här:
” I Örebro kommuns kulturpolitiska program står det att verksamhet för barn och ungdomar är prioriterad. “Alice i Underlandet” borde vara ett projekt i politikernas smak. Men producenten Robin är besviken.
– Jag tycker inte att verkligheten stämmer överens med det kulturpolitiska programmet.”

Enligt Robin berättade han för reportern om bidraget. Men som av en händelse kom det inte med i artikeln… Och jag förstår varför: det hade ju spräckt tesen om att kommunens politiker inte prioriterar barn och unga. Sanningen är annars att vår nämnd är en av de nämnder som mest konsekvent prioriterat bort kultur för vuxna för att kunna satsa på kultur för barn och unga (vilket vi då och då kritiseras för på kultursidorna…).

Så, apropå diskussionen i Vivalla: tycker du verkligen att det där är ett korrekt sätt att beskriva vad kommunen stöder – och tror du att det uppmuntrar fler unga att engagera sig i politiken? För varför ska någon engagera sig i politiken när man ändå inte bryr sig om unga och inte ens bryr sig om de program man antar?

mvh
Björn Sundin

Kanske kan den hemliga konstnären få stöd?

Idag berättade NA vem den ”hemliga konstnären” var. Maria Svensson heter hon som gjort de hårklädda figurer som under påskhelgen funnits att titta på i Slottsparken och i rondellen vid universitetet (fast tydligen hade någon stulit en hundskulptur som stod i rondellen). NA skrev om de mystiska statyerna i fredags och sedan har tydligen Maria Svensson hört av sig. Dagens artikel ligger inte på webben, för tillfället.
Historien kom upp idag när vi hade presidium i Kultur- och medborgarnämnden (presidiet förbereder nämndens ärenden och består av undertecknad, vice ordförande Marie Wirde (v), andre vice ordförande Anders Hagström (kd) och förvaltningschef Alf Lindblad och nämndsekreteraren Birgitta Rajkovic). Vi kommer nämligen föreslå att vi utvecklar tanken bakom ”Ung peng” och utökar summan till 300 000 kronor. Tanken är att samma grundprincip som gäller för ung peng (man kan söka små summor, hanteringen är snabb och obyråkratisk) ska gälla även dem som är över 24 år. Förhoppningsvis kan det leda till att arrangörer och andra lägger mer kraft på arrangemangen och mindre på ansökningar och krångel.
Och då kom Maria Svensson upp. För det är klart att om hon sökt några tusenlappar för materialet till de där statyerna så hade det varit mycket väl värt pengarna att ge henne bidrag till det. Idag finns dock inte något sådant snabb-bidrag för vuxna kulturaktiva (och sedan ska man väl möjligen konstatera att det ju inte är säkert att hon är intresserad i alla fall – en del av poängen är ju det lite ”hemliga” gissar jag…).
För övrigt så kommer Kultur- och medborgarnämnden även ansöka om att få anställa sju plusjobbare som ska jobba i två år framåt med kulturprojekt i de sex största stadsdelarna. Tanken är att vi ska kunna bygga vidare på de positiva erfarenheterna från Kulturlaget (Läs mer om detta här och här – idag slutar en utställning på Konsthallen som är en resultat av projektet) så att vi kan få ännu mer levande stadsdelar samtidigt som vi ger vettig sysselsättning åt arbetslösa konstnärer. Men just det senare gör väl att det inte är så aktuellt för just Maria Svensson, eftersom Plusjobben hon ju jobbar som undersköterska på USÖ (enligt NA).

”Konstråd” i Örebro

I måndags följde Tvärsnytt åter upp frågan om ett ”konstråd” i Örebro. Diskussionen började (eller tog fart) i samband med att Ronnie Petersson-statyn invigdes för drygt tre år sedan. Det fanns då stor kritik mot att privata intressenter fick resa en staty utan en mer omfattande demokratisk process. Å andra sidan fanns också många som tyckte att det var helt självklart att Örebro skulle ha en staty över en av stadens största söner.
Sedan dess har frågan om ett ”konstråd” diskuterats – mer eller mindre aktivt. Det är visserligen inte riktigt sant (som Tvärsnytt sa) att Örebro ”beslutat” att skapa ett konstråd, men det är helt korrekt att vi diskuterat frågan under många år. Det som gör att det ”drar ut på tiden” är att vi inte tycker att frågan är så enkel.
För å ena sidan så behövs det former för djupare diskussioner om hur staden ska se ut – vem som helst ska inte hur som helst kunna förändra den gemensamma miljön utan några gemensamma diskussioner.
Å andra sidan är åtminstone jag inte så intresserad av att skapa ett ”konstråd” som bara består av konstexperter.
Jag – och de andra i majoritetsgruppen i Kultur- och medborgarnämnden (s, v och mp) skulle helst se en lösning där man både får med experterna och vanliga örebroare. Men hur detta ska gå till har vi inte riktigt lyckats komma fram till än. Men kanske har du idéer? Hör av dig!